Som vanligt är jag seg på att skriva här.. har varit mycket med jobb och annat.
Sen vet jag inte vad jag ska skriva heller.. det är många blandade känslor…
Min kära syster har iaf flytat nu till huvudstaden till sin pojkvän, vilket jag är glad över men jag saknar henne sååååå mycket!!!!
Jag har under sommaren jobbat på Holmöns älderboende och nu har jag fått nytt jobb som personlig assistent så jag kan flytta ihop med André, vilket känns helt underbart !
Små syskonen växer som ogräs och har redan bärjat skolan igen och det känns så kul att vara hemma och få fråga dom hur det har gått under dagen.
Annars då… ja, nu när det är höst känns det tomt efter mamma.. Idag när jag var ute med svärmor och plockade svamp så gick vi till ett av mammas svampställen som hon visade mig förra hösten vid den här tiden och då högg det till i hjärtat, flera dagar nu har jag saknat henne mer än jag gjort under sommaren.. Kanske är det för att hösten påminner om henne på något vänster och jag känner mig mer mottaglig på något konstigt sätt.. Jag vet inte men det känns mer nu än vad et gjort tidigare. Jag vet att jag har många att prata med om detta, som mer än gärna vill lyssna och finnas där för mig, men jag vet inte vad jag ska säga.. Orden kommer inte fram när jag kanske som mest behöver de, att skriva av mig här har varit ett sätt för mig att kunna lätt trycket så att säga.. Men de känns ändå inte som att jag får ut allt.
Jag vet inte vad som gör de så svårt att prata om det med personer som står mig nära, kanske är det att jag inte vill göra som ledsna eller påminna dom om de som hänt, alla lever vidare, vilket jag även gör men på något sätt känns det som att jag stannat upp.. I sogren, i glädjen, i allt.. Vissa dagar känns det som så..
Hösten har alltid fått mig att känna mig varm och trygg, men nu känns den kall och sorgsen… Mamma och jag stod varandra nära, jag kunde prata med henne och lyssnade och förklarade ett och annat för mig, ibland blev jag ledsen, förbannad men nu känner jag mig tacksam för att vi gjort de. Hon berättade mycket om vad som gick runt i huvudet på henne undertiden hon var sjuk.. Dels allt med sjukdommen men också annat som minnen och planer för framtiden.
Jag saknar henne så det värker djupt in i hjärtat på mig, men sånt är livet tyvärr..
Mamma och jag brukade alltid säga, antingen innan vi gick och la oss eller sa hejdå på telefon: I love you, I love you to, I live you 3, I ove you 4, I love you more.. Nu är tyvärr även de borta men orden kommer alltid sitta kvar, djupt inne i mitt hjärta!